www.nkrf.no » Kommunerevisoren.no » 2018 » Nr. 6

Søk

Forsidebilde:
Shutterstock.com

NKRF
Haakon VIIs gt. 9
Postboks 1417 Vika
0161 Oslo

Tlf: +47 23 23 97 00

post@nkrf.no

Hopp over seksjon - Til hovedinnhold - Topp

Kronikk: Når man ikke har et oljefond - hva gjør man da?

Annika Wallenskog, chefekonom / direktör, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Ekonomi och Styrning

Vi svenskar är vana att se på oss själva som en av världens rikaste nationer med fantastisk demokrati och världens bästa välfärd. Men tiden går, nu klarar vi inte längre förstaplatsen inom dessa områden.

Vi har halkat ned i den internationella välståndsligan, och Norge, som vi tidigare såg som en lillebror i många aspekter har gått förbi oss och blivit ett rikare land. Men inte bara har Norge blivit rikare, ni kom även på första plats på FNs lista över ländernas utvecklingsindex. Sverige kom på sjunde plats, av de nordiska länderna även Island ligger före Sverige på listan.

Det nyligen genomförda valet i Sverige visar också att förtroendet för demokratin minskat efter flera år av ökning fram till 2010 och välfärden i Sverige är inte längre världens bästa, även om Sverige ligger mycket väl till.

Om vi ser på våra framtida utmaningar är dock risken stor att vi även fortsättningsvis kommer att halka ned om vi inte börjar ta tag i framtidens utmaningar snarast. Sveriges och många andra länders försörjningskvot (andel personer i arbetsför ålder relativt gamla och unga) kommer att öka kraftigt de kommande 20 åren. Det kommer även Norges försörjningskvot att göra, även om ökningen i Sverige är något större.

Försörjningskvoten är viktig då kommunernas och regionernas skatteintäkter ökar om antalet arbetade timmar ökar, och den stora intäktskällan på lokal nivå i Sverige, såväl som i Norge är skatt på lön. Antalet arbetade timmar ökar om personer i arbetsför ålder ökar, men det beror också på hur konjunkturen utvecklas. Antalet arbetade timmar har ökat väldigt snabbt i Sverige under nästan 10 år, vilket delvis beror på att vi haft en återhämtning i ekonomin sedan finanskrisen, men vi har också haft en relativt stor ökning av folk i arbetsför ålder då den stora gruppen som föddes kring 1990 kommit in på arbetsmarknaden. Samtidigt har många också slutat arbeta, då den stora gruppen 40-talister lämnat arbetsmarknaden.

Det som också varit fallet under hela 2000-talet, fram tills för några år sedan är dock att personer i yrkesverksam ålder ökat i ungefär samma takt som gamla och unga gjort. Ett annat sätt att beskriva det är att det demografiska trycket från befolkningens antal och sammansättningsförändring har varit ganska milt.

Kommuner, landsting och regioner lägger främst sina resurser på barn och unga och på gamla. Det sker i form av förlossning, barnomsorg och skola för unga. I snitt kostar en person i åldern 1-19 år knappt 200 000 kronor och det krävs i snitt 1/4 anställd för att ta hand om ett barn eller en ung person i välfärden.

En person i åldern 20-70 kostar i snitt 50 000 svenska kronor för kommuner och regioner, för detta åtgår bara ca. 0,05 anställd per person i välfärden, i form av anställda som arbetar med infrastruktur, kollektivtrafik, fysisk planering, sjukvård, tandvård, kultur, ekonomiskt bistånd, arbetsmarknadsfrågor mm. Då har vi smetat ut alla kostnader som gäller politik, gator, parker vägar, räddningstjänst, kollektivtrafik kultur och fritid mm på alla invånare.

Efter att en person fyllt 70 år blir snittkostnaden per person successivt högre ju äldre personen är och en person över 85 år kostar i snitt nästan 500 000 kronor och kräver i genomsnitt 0,6 anställd inom främst sjukvård och äldreomsorg.

Det dilemma vi ser den kommande 10-årsperioden är att tillväxten av personer i arbetsför ålder och därmed av antalet sysselsatta inte räcker till för att fortsätta öka antalet anställda i välfärden på det sätt vi gjort hittills.

När vi räknar fram det demografiska trycket gör vi en prognos på hur mycket befolkningen ökar i olika åldrar. Vi räknar alltså på antalet i befolkningen och ålderssammansättningen. Det dilemma vi ser den kommande 10-årsperioden är att tillväxten av personer i arbetsför ålder och därmed av antalet sysselsatta inte räcker till för att fortsätta öka antalet anställda i välfärden på det sätt vi gjort hittills.

Även om vi framåt räknar med oförändrad personaltäthet skulle svensk välfärd behöva 60 procent av nettotillskottet av sysselsatta. Den kalkylen blir svår att få ihop. Det gör att vi måste börja fundera på hur vi ska klara välfärden kommande år.

Vi ser olika lösningar. Dels att flera personer arbetar längre upp i åldrarna, samtidigt som de unga inte kan skjuta på sitt inträde i arbetsmarknaden. Fler personer måste arbeta heltid och slutligen måste vi effektivisera välfärden.

Vi ser stora möjligheter att genom att använda personalen mer effektivt, att låta invånarna göra större del av arbetet själva eller genom effektivare användning av ny teknik och tekniska välfärdstjänster.

Framtiden är redan här och om 10 år kommer våra välfärdstjänster att se helt annorlunda ut.

Vi ser redan tecken på förändring. Ett exempel. För två år sedan fanns inte digitala läkarbesök i Sverige. I dag genomförs ca. 500 000 digitala läkarbesök i landet. De som är först ute är privata vårdgivare. De finansieras av Sveriges regioner och landsting. Om rätt besök görs digitalt och till rätt pris kan detta avlasta sjukvården. Om priset är för högt eller om fel typ besök görs, som ändå måste följas upp med ett fysiskt besök, kommer detta i stället att dränera sjukvården på resurser. Framtiden är redan här och om 10 år kommer våra välfärdstjänster att se helt annorlunda ut.


Kommunerevisoren nr. 6/2018 - 73. årg.

Til toppen av siden

Topp