Inte nog med att Rysslands anfallsskrig och folkrättsbrott i Ukraina pågått i fyra år. Eller att rysk hybridverksamhet utmanar vår resiliens ocn rättsstat. Nu har vi också allvarliga sprickor i de transatlantiska lojaliteterna, som utgör kärnan i atlantpakten Natos existens. Så kan det gå när kostsiktig transaktionalitet börjar väga tyngre än rationalitet och regeltrogenhet.
Det finns mycket man kunde säga om fallet Grönland och – i den lite större bilden – hela Europa, som råkat i en rätt osannolik situation, i kläm mellan oförutsägbara regimer i både öst och väst.
Men samtidigt måste vi fokusera på mikroplanet. Och då är frågan hur våra närsamhällen, fylken och kommuner på bästa sätt kan hantera vardagssäkerheten, beredskapen och bygga resiliens? Vilken är tredje sektorns och det privata näringslivets roll i beredskapsarbetet?
Först ett konstaterande: Även om hela havet stormar är livet fortfarande lokalt. Det är där, i kommunerna, vi har vår vardag, våra liv och viktigaste sammanhang. Därför finns också en stor del av lösningarna där.
Först ett konstaterande: Även om hela havet stormar är livet fortfarande lokalt.
Under senare år har vi i Norden tvingats fokusera på att rusta oss för kris och tyvärr också krig. Stora summor, som annars kunde brukas på hälsovård, skola, omsorg och miljö går nu till att höja nivån på våra försvarsförmågor och bereda oss på det värsta. Så måste vi göra. Vi har inget val.
Vi i Norden och Europa är ingalunda ensamma om detta vårt läge. 35 år efter att Francis Fukuyama deklarede liberaldemokratins seger över totalitarismen vet vi att han tyvärr inte fick rätt, på längre sikt. Trenden i fel riktning är global. Idag triumferar miltarismen, imperialismen och narcissimen. Dess möjliggörande kompanjon är den avancerade teknologin, som riggad blir en förlängd arm för kall gemen makt.
Utan att spilla en endaste droppe blod kan slug hybridverksamhet och virtuella troll manipulera väljarbeteenden i demokratiska val. Sofistikerade cyber- och GPS-störningar kan sabotera samhällskritisk infrastruktur och leda till olyckor och medborgarmissnöje med de egna myndigheterna trots att de är oskyldiga.
För att möta dessa både synliga och osynliga hot måste våra samhällen idag vara redo, robusta och reslilienta. En del av det robusta består såklart av en militär försvarsförmåga, som är så modern, stark och redo att den avskräcker alla försök att testa den.
En betydande del av resliensen är psykosocial – finns mellan våra öron. Att vi är alerta, handlingskraftiga och mentalt motståndskraftiga utan att ändå vara alarmistiska.
En viktig del av den kollektiva mentala resiliensen är immateriell och består av vårt historiska sammanhang, vårt nationella självförtroende och vår sunt patriotiska självbild. Jag syftar på kulturen. Som är en synnerligen viktig del av vårt andliga kapital och en viktig del av det vi i praktiken försvarar i ett krig.
Kulturen har stärkt oss som folk och nationer - i fredstid, i kris och krig, såsom i Norge för 85 år sedan. Tänk hur viktig teatern, musiken, böckerna och dikterna var i det underjordiska motståndet mot nazistockupationen. Sigrid Undset, Arnulf Øverland och Nordahl Grieg blev viktiga symboler för motståndet. Många av deras verk förbjöds, men cirkulerade i hemlighet. De gav styrka och hopp.
Dikter som uttryckte nationell stolthet och kritik mot nazismen spreds muntligt eller i handskrivna kopior. Griegs ”Til ungdommen” om krig och solidaritet blev en viktig motståndssymbol. ”Peer Gynt”, var lika med nationell identitet.
Också i Finland var kulturen under den ryska tiden (1809-1917) otroligt viktig i formandet av den nationella identiteten och resiliensen. När akut förryskning hotade Finland, innan vi blev självständiga 1917, var Johan Ludvig Runebergs dikter, Jean Sibelius musik och de finska och svenska språken viktiga verktyg i kampen för nationell identitet. Sibelius Finlandia, som han komponerade 1899-1900 är i själva verket en massiv musikalisk självständighetsförklaring , vars dolda frihetsälskade budskap Ryssland aldrig fattade – innan det var för sent.
Sibelius Finlandia, som han komponerade 1899-1900 är i själva verket en massiv musikalisk självständighetsförklaring , vars dolda frihetsälskade budskap Ryssland aldrig fattade – innan det var för sent.
Då samhället och dess kultur är under hård yttre press blir kulturen ett internt instrument, en mjuk mobiliserande makt. Men utåt kan den makten bli ett försvar som är starkare än pansar.
Idag är frågan: hur skall vi bygga beredskap i samhället, nationellt och lokalt?
Inte osökt kommer mina exempel från Finland, som har 1343 kilometer gräns till Ryssland som en skattefri naturaförmån – ursäkta sarkasmen. Vi finnar får ofta frågan om det inte är vanskligt med en så lång gräns mot Ryssland. Då brukar vi svara: visst är det vanskligt, men det vore ännu mera vanskligt om den gränsen inte fanns där.
Exakt samma gräns är orsaken varför vi aldrig drog ner på vår nationella beredskap, militärt eller civilt. Vi avskaffade aldrig de lagstadgade kraven på att bygga befolkningsskydd – i folkmun bomskydd – i bostadshus och offentliga byggnader. Sedan 1958 har det i Finland varit lag på att bygga skyddsrum i nya bostadshus och fastigheter över 1 200 m² i tätorter samt nya offentliga byggnader och större industrifastigheter. Småhus, egnahem och lantgårdar undantages.
Vid milleniskiftet – kanske i Fukuyamas anda – pågick en aktiv lobby för att avskaffa detta krav. Idag är vi glada att lobbyn misslyckades, att vi fortsatte bygga bombskydd. Av Finlands 5,5 miljoner invånare har 4,5 miljoner, över 80 procent, plats i något av landets 50.000 skydd, oftast i våning noll i flervåningshus eller i stora underjordiska grottor.
Av Finlands 5,5 miljoner invånare har 4,5 miljoner, över 80 procent, plats i något av landets 50.000 skydd, oftast i våning noll i flervåningshus eller i stora underjordiska grottor.
Detta exempel får illustrera hur man i Finland aldrig hade några illusioner om det latenta hotets väderstreck – alltså den östra grannens opålitlighet. Vi visste läget också när den officiella liturgin handlade om samarbete, vänskap och bistånd, även kallad finlandisering.
Vi lät aldrig blåödgheten övervinna realismen. Alltså vårt geopolitiska läge i den ryska björnens andedräkt, för att travestera den svenska diplomaten Krister Wahlbecks beskrivning av Finlands läge. Därför har vi också haft ett pragmatiskt sätt att bygga upp vår civila beredskap för kris och krig.
Den finländska modellen för försörjningsberedskap bygger på en enkel men krävande insikt: samhället måste fungera också när det inte fungerar. I kris och undantagsförhållanden ska folket ha mat, vatten, energi, hälsovård, information och trygghet.
Den finländska modellen för försörjningsberedskap bygger på en enkel men krävande insikt: samhället måste fungera också när det inte fungerar.
Därför bygger modellen på samarbete. Den är decentraliserad, men samornad. Staten sätter ramarna, näringslivet producerar och levererar, kommunerna verkställer, organisationer och frivilliga kompletterar. En pragmatisk modell där alla aktörer samverkar som jämställda parter.
Men: det är alltså kommunerna som står närmast människorna och som i praktiken bär ett avgörande ansvar när något händer. Livet är ju lokalt.
Men: det är alltså kommunerna som står närmast människorna och som i praktiken bär ett avgörande ansvar när något händer.
På nationell nivå agerar den staliga Försörjningsberedskapscentralen, som i samarbete med olika branschpooler ser till att kritiska funktioner tryggas. Staten upprätthåller strategiska och även rätt stora lager av bland annat bränslen, spannmål och läkemedel, och säkerställer att lagstiftning, avtal och ansvar är tydliga redan i fredstid.
Kommunerna ansvarar för vattenförsörjning, skolor och lokal infrastruktur. De leder det operativa arbetet i många störningssituationer och måste kunna fatta snabba beslut, kommunicera tydligt och prioritera resurserna. Därför är kommunal beredskapsplanering, en tydlig beredskapsorganisation med klar ansvarsfördelning, regelbundna övningar och ledningsförmåga helt centrala delar av den finländska modellen.
Försörjningsberedskap i Finland handlar om funktionell pragmatism, inte politik eller ideologi. Vi har ansett att vi icke har råd med ideologiska blockeringar eller politiska käpphästar om den privata sektorns ansvar att i krissituationer säkra vitala samhällsfunktioner.
Därför har den privata sektorns roll aldrig ifrågsatts. För försörjningsberedskapen finns det bara ett enda mål – tillika självändamål: att vardagen i kris eller krig fungerar så bra som möjligt: produktion, logistik, lagring, kylkedjor. Alla andra intressen är underordnade detta.
Dessutom är det ingen åsiktsfråga utan ett faktum att privata sektorn – inte den offentliga – äger och driver nästan all infrastruktur, tjänster och produktion som är kritiska i försörjningsberedskapen. Betalningstjänster, elförsörjning, som är helt beroende av fungerande kommunikationstjänster, är privata även de.
De privata rederierna har också en nyckelroll. Finland är ju egentligen en ö och 95 procent av all vår utrikeshandel går på köl. Då måste sjöfarten, men också isbrytning och lotsning – och dessa sköts av statsmonopol – fungera.
Eftersom de kommersiella intressena aldrig ifrågasatts har det ej funnits behov att detaljreglera dem i strikt lagstiftning. Privatsektorns roll i beredskapskedjan bygger i regel på frivillighet, om inte annat bestäms i speciallagstiftning. I denna frihet under ansvar ingår också privatsektorns, industrins beredskap att snabbt svänga om sin produktion från civila till militära produkter eller produkter med dubbel användning, dual-use.
Privatsektorns roll i beredskapskedjan bygger i regel på frivillighet, om inte annat bestäms i speciallagstiftning.
Jag karrikerar lite om jag säger att en fabrik som idag tillverkar gurksallad kan i morgon tillverka granathylsor.
Ett särskilt slag av mental och organisatorisk beredskap, men också vaksamhet behövs för att idenitifiera och motverka hybridpåverkan. Hybridaktiviteten är lömsk eftersom den ofta verkar och åverkar utan att bli fast. Det kan handla om – och allt detta har hänt – inbrott i vattentorn, fällda telemaster, sprängda järnvägar, brandattentat mot köpcenter eller som i norska Bærum för ett år sedan 50-60 ton utläckt olja ur en transfortmatorstation. Skadan syns – men ingen skyldig hittas, bara en Smoking gun, en rykande pistol.
Vi vet att Ryssland sysslar med hybridverksamhet också i Norden. För två år sedan stängde Finland hela sin östgräns efter att Ryssland i en tydlig hybridoperation maskinerat hundatals flyktingar från Mellanöstern till den finsk-ryska gränsen – på cyklar. Bland dessa hade man infiltrerat potentiella sabotörer.
Ryssland ville testa den finländska gränsbevakningen, men också vår rättsstat: hur vi reagerar i ett val mellan humanitärrätt och nationell säkerhet. Vi gav svar på tal genom att stänga hela gränsen, vilket tog ryssarna på säng. Idag, två år senare, är den fortfarande stängd.
Listiga troll utnyttjar också mekanismerna i det öppna samhället, såsom rätten att begära ut offentliga handlingar från kommuner, helt i enlighet med vår offentlighetslagstiftning. Bulvaner under falska namn villa ha ut kartor över gruvor, industrianläggningar, blueprints på supermarkets – eller kommunala beredskapsplaner. De flesta kommuner har dragit bort kartor över kristisk infrastruktur, el- och datakablar och vattenrör, från nätet. Det är bra. Tidigare var det bara för potentiella sabotörer att läsa och ladda ner.
De flesta kommuner har dragit bort kartor över kristisk infrastruktur, el- och datakablar och vattenrör, från nätet. Det är bra.
Ryssland försöker också hetsa upp nationalistiska opinioner, som sedan kan användas som ”bevis” på russofobi eller revaschism. Såsom då trollen försökte uppvigla medlemmar i Karelenförbundet, en opolitisk kulturförening, att offentligt börja kräva tillbaka den delen av Östkarelen som Finland förlorade till Sovjetunionen efter fredsslutet 1944.
Operationen misslyckades då den var så uppenbar. En stor del av de ryska hybridoperationerna i Norden misslyckas just därför att vi är på vår vakt. Vi är vaccinerade mot rysk propaganda. Vi har medialäskunnighet, vi är källkritiska och för det kan vi tacka vår goda bildning, utbildning och allmänbildning.
Trollens ultimata mål, målet med många ryska hyrbidoperationer i EU- och Natoländer, är att skapa folkligt missnöje med stödet till Ukraina. Många av dessa operationer misslyckas. Men knappast alla, helt och hållet.
Därför är det en utmaning att våra nordiska transparenta rättssamhällen, den heliga offentlighetsprincipen, vår tillit till varandra med lätthet kan utnyttjas av dem, som inte vill oss väl. Den som vill missbruka det öppna samhällets styrkor, rätsstatens mekanismer och göra styrkorna till svagheter kan tyvärr också lyckas.
Därför är det en utmaning att våra nordiska transparenta rättssamhällen, den heliga offentlighetsprincipen, vår tillit till varandra med lätthet kan utnyttjas av dem, som inte vill oss väl.
Vårt svar måste vara klart: Nej, vi skall inte börja montera ner vårt öppna rättsamhälle. Vilket inte motsäger att vi nog behöver starkare brandmurar och trollfilter, större vakenhet och handlingskraft, bättre mental och social krisberedskap, resiliens, försörjningstrygghet. Det är viktigt att vi rustar upp, i ordets samtliga bemärkelser.
Samtidigt är dagens verklighet sådan att hymlandets tid är förbi. En del av vår mentala försvarsförmåga består i att vi måste kunna kalla en spade för en spade. Myndigheter, politiker och var och en av oss måste tala klarspråk, visa handlingskraft. Inte vara blåögda eller naiva. För då vinner Putin och hans troll. Och det skall de verkligen inte få göra.
_________________________________
Texten är en redigerad version av Stefan Wallins tal på Kontrollutvalgskonferensen 27. Januar 2026 på Gardermoen.
Lenke til kontroll & revisjon nr. 2/2026: